HR fråga vi inte har satt ord på ännu

En medarbetare börjar missa deadlines. Energin är borta. Något har förändrats.

HR kallas in. En “Performance Improvement Plan” eller liknande kanske påbörjas.

Tre månader senare nämner chefen i förbifarten att medarbetaren förlorade sin mamma tidigare i år.

Ingen hade kopplat ihop de två sakerna.

Det här är inte ett ovanligt scenario. Det är ett av de vanligaste - och ett av de mest kostsamma - som finns i organisationer idag. Vi ser det bara inte för vad det är.

Sorg syns inte som sorg

Sorg dyker sällan upp med en skylt i pannan. Den dyker upp som förändrat beteende, försämrad prestation, frånvaro, distansering. Som saker HR och chefer redan hanterar varje dag, fast utan rätt lins.

Forskning visar att 94% av människor som upplever sorg har svårt att koncentrera sig, och 91% rapporterar minskad produktivitet. I ett team på tio personer bär någon just nu på en betydande förlust.

Frågan är inte om sorg finns i de organisationer vi möter. Frågan är om de har språk och struktur för att känna igen den.

Varför det hamnar mellan stolarna

Sorg passar inte in i något befintligt system. Det är inte ett tydligt arbetsmiljöproblem, inte en rehabiliteringsfråga, inte ett ledarskapsproblem, men det kan påverka alla tre samtidigt.

Chefer säger ingenting för att de inte vet vad de ska säga. HR öppnar processer för symtom de inte vet rotorsaken till. Och medarbetare lär sig snabbt att det här inte är något man pratar om på jobbet.

Det handlar inte om bristande omsorg. Det handlar om bristande tydlighet.

Vad jag arbetar med

Jag heter Christine Nordhill och med en bakgrund i HR arbetar jag med sorg på arbetsplatsen som organisatorisk fråga - inte som terapi eller välmåendeinitiativ, utan som ett ramverk för HR och chefer.

Hör gärna av dig om det här väcker igenkänning eller funderingar.